Farväl till nappen

Så bestämde tillslut vi vuxna oss för att påsken var ”rätt” tid för sonen att sluta med napp och långfredagen var dagen med stort D. Vi förberedde honom i tid på att han snart skulle få skicka iväg napparna med posten till andra bebisar som inte hade någon egen napp. Själv är han ju så stor kille nu så han behöver inte dem längre…

Resonemanget har gått hem sisådär… först hävdade han bestämt att han tänkte följa med napparna när de skickades, sen muttrade han om att bebisarna minsann kunde gå till affären och köpa egna… så sant, så sant. Det var med dem kommentarerna i bakhuvet som jag hade lite funderingar om hur det skulle gå. Men vi vuxna hade förberett oss noga, mutorna var många. Paket med bl a en t-shirt med idolen Pippi på och ett påskägg fyllt med godis och annat skoj. Här skulle det minsann kännas kul att bli en stor kille!

Det gick förvånansvärt smidigt. Det hela blev som ett litet äventyr, jag tror tom att han tyckte det var lite spännande att packa mer napparna i kuvertet och lägga ner det i postlådan.[thumb:1326:l]

Sedan var han upptagen med att länsa godisägget resten av dagen.

På kvällen blev det lite ledsna miner när nappen inte fanns och jag tror nog att om det hade funnits nån bebis i närheten hade den åkt på en snyting, napptjuvar som de är! Men det gick över snabbt och sen var det enda problemet att få honom att slappna av, lika svårt var det idag när middagsvilan skulle utövas och det är med förvåning som jag inser det uppenbara: Han vet ju inte hur man slappnar av utan nappen till hjälp! Hur elak känner man sig inte som förälder när man har lärt sitt barn att slappna av med ett hjälpmedel som man senare helt plötsligt tar i från honom…

Det är väl så att det inte är för inte som napp heter pacifier på engelska…

Men med lite övning kommer det säkerligen gå bra och skorna han fick i ett av paketen igår vägrar han ta av sig, så inget ont som inte har nått gott med sig. /Maria