Trotsen är här

Vår för det mesta alldeles ljuvliga son har hamnat i något som väl borde betecknas som trotsålder. Skulle han regera världen nu skulle allt stanna upp för han har blivit en outtröttlig nej-sägare och motsäger allt som händer. Bilarna får inte parkera på parkeringen, barnen får inte leka i lekparken, grannen får inte gå utanför vår dörr… osv osv. Allt är numer förbjudet.

Men inte heller vi i familjen lyckas pricka in något rätt just för tillfället och varje gång vi gör fel (dvs ca 105 gånger om dagen…) belönas vi med en störtflod av tårar och ett genom trängande : Jag VILL inte!!!

Vad det sedan är han inte vill kan skifta på en sekund.

Autentisk badscen från gårdagen:

Jag hade förberett vår smutsige son på att det skulle badas så fort vi kom hem från stugan. Den pedagogiska handlingen resulterade i att han började gråta hysteriskt redan när vi parkerade bilen.

-Jag VILL inte bada! grät han så nog alla grannar var beredda att övertala oss att låta bli bara för att få lite matro på eftermiddagen.

Väl uppe i lägeheten och väl nerstoppad i badbaljan, fortfarande tjutande det numer välkända matrat:Jag VILL inte!, gjorde jag som sann moder proseduren så kort som möljigt och tvättade av den sandiga lilla kroppen i rekordfart. När jag sedan skulle lyfta upp killen och befria honom från plågorna kommer chocken:

-Jag VILL inte gå upp!!!

Det blev upptagning ändå och överlämning till fadern medan jag lugnade ner mina nerver en smula i ett annat rum.

Eftersom tålamod inte är något jag skulle vinna priser i är det tur ibland att jag har läst så pass mycket om barn att jag vet att hur jobbigt jag än tycker det är som vuxen är det ännu jobbigare för honom själv. Jag vet ju att det är en form av frigörande som alla barn faktiskt går igenom, medan han bara känner sig förvirrad och otillfreds utan att veta varför. Den vetskapen har hjälp mig många gånger de senaste veckorna…
Amen! /Maria