Kvällsfilosofi

Tänk att jag är tvåbarns-mamma… jag som inte skulle ha barn överhuvettaget! Nu står jag här med ansvaret för två underverk, hur gick det till? Det var stort att bli mamma, men frågan är om det inte är ännu större och märkligare att få ett andra barn. Ibland känns det som att man med ett barn bara låtsas vara en familj, men med två finns det liksom ingen tvekan. Jag kommer på mig själv med att förvirrat undra vem jag talar om när jag säger att ”Jag och barnen ska…” Helt plötsligt låter jag som en riktig mamma och inombords fnittrar jag lite generat och väntar på att den som lyssnar ska skratta åt mitt ordval. Genomskåda mig och tala om för mig att så där kan du inte säga…[thumb:1703:l]

Men ingen fnittrar eller himlar med ögonen. Ingen mumlar att jag borde använda andra ord. Vad ser de som jag inte ser? Kan det verkligen vara så att det i andras ögon inte alls är helt uppåt väggarna att jag faktiskt är mamma till två pojkar? Om det nu inte är så främmande för andra borde väl jag också kunna acceptera gällande fakta…

Tvåbars-mamma… Nä, det kommer nog inte sjunka in förrän tidigast nästa årtionde hos mig, men tack till alla er andra som visar mer tilltro till mig än jag själv gör. / Maria