M…asker i långa banor!

Pappan till barnen, min käre sambo gjorde sig populär för en tid sedan då han knåpade ihop en lejonmask till Jesper. Efter det är trenden satt och det tillverkas masker av alla de slag. Det roliga är att killen inte kan få in att det heter mask, han går hela tiden runt och frågar om vi inte kan göra askar. [thumb:1920:l] Han vill ha lejonaskar, hjärtanaskar och drakaskar… Förra veckan hade han satt myror i huvet på dagispersonalen när han ville att de skulle göra en lejonask… Idag när vi kommer hem står en robot(m)ask på dagordningen.För övrigt är allt spännande som har med utklädnad att göra nu. Han har en gedigen önskelista till tomten innehållandes riddarrustning, Buzz-kläder, spiderman-outfit… ja ni fattar temat… Tomten kan välja och vraka iår! /Maria

Missade jag nått i skolan?

Jag har tidigare skrivit att jag pluggar svensk grammatik för tillfället. Det är inte alls så tråkigt som det låter och framför allt är det, om än inte jättelätt så i alla fall fullt begripligt. Utom på ett område: Verben! Alltså, jag vet vad ett verb är, jag kan plocka ut dem i en text. För att vara lite mer avancerad vet jag även vilka verb som i ett satsschema följs av predikativ istället för objekt… Men vilka verb som är svaga eller starka, regelbundna eller oregelbundna har jag ingen susning om. Jag är helt lost! På ett av det mest grundläggande områderna i grammatik. Jag måste ha varit borta på dem lektionerna i skolan. Eller så har min hjärna helt enkelt ingen förmåga att minnas just verbformer… Vad än förklaringen må vara är det i alla fall hög tid att ta tag i det. För om jag lyckades mörka min okunskap på förra grammatikkursen så funkar det inte i den här… Så det är bara att sätta igång! /Maria

Toppnotering i disträträsket

Jag, den enda i familjen att försvara de kvinnliga generna gör för tillfället ett ruskigt dåligt jobb. Att jag alltid är en smula disträ är allmänt känt och vedertaget, men sedan lillebror gjort entre har tillståndet gått från smågulligt till ohållbart. Toppnoteringen kom förra fredagen då vi hade besök från Karlstad och Norrland. Mässor stod på schemat och gästlägenheterna var bokade eftersom det redan är trångt nog i den lilla trean vi huserar i…

Storebror hade för länge sen tröttnat på att vänta när gästerna till slut anlände och satt därför och tittade på film. Annars hade längtan efter Tomas piraten varit lång och tålmodig! Men även den mest envisa treåring har gränser, så han var inte det minsta intresserad av att följa med ner och välkomna de nyanlända när de kom. Det var ju inget större problem dock, ensam hemma i några minuter medans han tittade på film skulle han klara galant.

Så jag tar lillebror på armen, ger nycklarna till gästlägenheterna till faster och går ut och stänger dörren. Utan att ha tagit med hemnycklarna! När dörren slår igen blir jag jobbigt medveten om att jag nu står på utsidan utan nycklar och Jesper sitter på insidan, med nycklar, men för liten och för klen för att orka låsa upp vår smått tröga dörr…

Vi har, med tanke på just min förmåga att glömma saker gett våra extranycklar till en granne. Snabb som vinden springer jag över gatan bara för att upptäcka att ingen är hemma där. Eftersom man i dessa mobiltelefontäta dagar inte lär sig några nummer utantill och min telefon låg kvar inne i lägenheten kunde jag ju heller inte ringa henne. För Johannes att ta sig hem från jobbet skulle ta minst 40 minuter, vid det laget borde Jesper för länge sen ha fattat att nått är fel och kanske till och med blivit rädd… Låssmeder är dyra hade jag mitt i alltihopa mage att tänka…

Det hela slutade med att Johannes tyckte att jag skulle försöka få Jesper att ge mig nycklarna genom postinkastet. Glad över att nån hade förmågan att tänka ut vettiga lösningar när min egen hjärna hade gått i strejk skred jag till verket.

En något förvirrad och tämligen ovillig son slet sig efter mycket om och men från sin film och kom till dörren. Han fattade inte alls varför jag stod och hojtade på honom genom dörren och varför han var tvungen att avbryta tittandet av Lejonkungen. Men med lovord om en glass gick han ändå iväg för att hämta pallen i köket för att kunna nå upp till nycklarna. Halvvägs hör jag honom ropa:

-Mamma, hjälp mig då, det är tungt!

Så mycket förstod han av dramat, vilket förmodligen var bra. Ingen ledsen kille att försöka trösta från trapphuset. Med lite lirkande och många påminnnelser om den glass som väntade stack han då tillslut upp nycklarna genom brevinkastet och jag kunde lättad låsa upp dörren. Därinne möttes jag av en glad kille som inte verkade ha förstått ett smacka av vad som hänt och mest var förvånad över att helt plötsligt bli erbjuden glass. Men han är ju inte dummare än att han tackar ja. /Mamma