Toppnotering i disträträsket

Jag, den enda i familjen att försvara de kvinnliga generna gör för tillfället ett ruskigt dåligt jobb. Att jag alltid är en smula disträ är allmänt känt och vedertaget, men sedan lillebror gjort entre har tillståndet gått från smågulligt till ohållbart. Toppnoteringen kom förra fredagen då vi hade besök från Karlstad och Norrland. Mässor stod på schemat och gästlägenheterna var bokade eftersom det redan är trångt nog i den lilla trean vi huserar i…

Storebror hade för länge sen tröttnat på att vänta när gästerna till slut anlände och satt därför och tittade på film. Annars hade längtan efter Tomas piraten varit lång och tålmodig! Men även den mest envisa treåring har gränser, så han var inte det minsta intresserad av att följa med ner och välkomna de nyanlända när de kom. Det var ju inget större problem dock, ensam hemma i några minuter medans han tittade på film skulle han klara galant.

Så jag tar lillebror på armen, ger nycklarna till gästlägenheterna till faster och går ut och stänger dörren. Utan att ha tagit med hemnycklarna! När dörren slår igen blir jag jobbigt medveten om att jag nu står på utsidan utan nycklar och Jesper sitter på insidan, med nycklar, men för liten och för klen för att orka låsa upp vår smått tröga dörr…

Vi har, med tanke på just min förmåga att glömma saker gett våra extranycklar till en granne. Snabb som vinden springer jag över gatan bara för att upptäcka att ingen är hemma där. Eftersom man i dessa mobiltelefontäta dagar inte lär sig några nummer utantill och min telefon låg kvar inne i lägenheten kunde jag ju heller inte ringa henne. För Johannes att ta sig hem från jobbet skulle ta minst 40 minuter, vid det laget borde Jesper för länge sen ha fattat att nått är fel och kanske till och med blivit rädd… Låssmeder är dyra hade jag mitt i alltihopa mage att tänka…

Det hela slutade med att Johannes tyckte att jag skulle försöka få Jesper att ge mig nycklarna genom postinkastet. Glad över att nån hade förmågan att tänka ut vettiga lösningar när min egen hjärna hade gått i strejk skred jag till verket.

En något förvirrad och tämligen ovillig son slet sig efter mycket om och men från sin film och kom till dörren. Han fattade inte alls varför jag stod och hojtade på honom genom dörren och varför han var tvungen att avbryta tittandet av Lejonkungen. Men med lovord om en glass gick han ändå iväg för att hämta pallen i köket för att kunna nå upp till nycklarna. Halvvägs hör jag honom ropa:

-Mamma, hjälp mig då, det är tungt!

Så mycket förstod han av dramat, vilket förmodligen var bra. Ingen ledsen kille att försöka trösta från trapphuset. Med lite lirkande och många påminnnelser om den glass som väntade stack han då tillslut upp nycklarna genom brevinkastet och jag kunde lättad låsa upp dörren. Därinne möttes jag av en glad kille som inte verkade ha förstått ett smacka av vad som hänt och mest var förvånad över att helt plötsligt bli erbjuden glass. Men han är ju inte dummare än att han tackar ja. /Mamma