Den grymma verkligheten knackar på igen

På väg till skolan i tisdags fick jag ett sms som fick min världsuppfattning och trygga verklighet att gunga. En av mina bästa vänner har blivit lämnad av sin sambo. Som en sten sjönk innebörden av det korta ropet på hjälp ner i min mage och jag fann mig själv ståendes på St.Eriksplan kippnades efter luft och med tårarna strömmande ner för kinderna. Hon är mig så nära att jag gråter hennes tårar och samtidigt är jag så tacksam att det inte händer mig. Är det själviskt att känna så? Vi satt i varandras armar och grät tillsammans och hon var ledsen för att hon gjorde mig ledsen. Jag som i slutet av dagen åkte hem till min trygghet medans hennes är borta. Hon är en sann, stor människa, min vän. Hon sa att det var så märkligt för hon har ingen vardag längre. Allt måste byggas upp på nytt, någon annanstans, på ett annat sätt… Jag såg henne packa och stänga dörren om det som varit hennes liv. Stum av fasa reste jag hem till min trygghet så som hon rest hem till sin trygghet bara kvällen innan. Den grymma verkligheten sprider sina frön och ingen går säker. /Maria