När vi härjat klart hos stackars morbror Ulf styrde vi skutan mot Värmland. Kvar lämnade vi ett antal tomma madrasser och en hög med julklappar som vi inte lyckat pressa in i bilens stora, men trots allt begränsade bagageutrymme. Ulf har lovat att leverera dem till oss nästa gång han åker ner till stora staden för att jobba. Halvvägs ner till Karlstad passerade vi Mora där jag har en stor del av min släkt. Min lillasyster och hennes sambos hus blev ett perfekt andrum för stillasittande ben. Barnen fick leka av sig med sina kusiner som är 4 och 6 år gamla och vi stora fick dricka kaffe och slappna av lite efter färden på isvägarna genom de hälsingska skogarna. Jesper var bestämd över att han inte alls ville in och hälsa på okända släktingar tills jag hade gått husesyn och berättade att Otto, som 4 åringen heter, hade en robot som kunde gå och skjuta med gevär. Då blev han nyfiken och sedan lekte alla barnen utan problem.

När vi sedan kom i väg hade systern och sambon övertalat mig att springa Lidingöloppet med dem nästa höst, så nu är det bara att börja träna! Fast jag måste erkänna att jag är sugen på att komma igång igen. Stegräknaren jag fick i julklapp + att jag äntligen köpt en ny refelxväst i rätt storlek (jag har med våld tryckt på mig en av barnens förut…) gör att jag är sugen på att komma ut och springa.

Ju längre ner i Värmland vi kom desto mindre snö låg på marken och väl framme i Karlstad var det barmark. Men vad gör väl det när kära släktingar står för sällskapet. Barnen har fått öppna fler julklappar och fler är att komma, vi har inte träffat farfar och gammelfarmor och Esko än…

Vi vet inte riktigt hur vi ska få in alla klappar i bilen när vi ska hem, men Frida jobbar ju på LBC (latbilscentralen) så hon kankse kan fixa oss en bra deal på en transport av gods till Sollentuna… /Maria