Igår ropade Johannes på mig utifrån gården. När jag kom ut sa han åt mig att titta på vedhögen… Döm om min förvåning när jag gör så och helt plötsligt ser två små katthuvuden kika fram bakom vedklamparna. Fyra små ögon plirade på oss, både skyggt och nyfiket.
Vi inledde operation kattfångning, vilket visade sig bli lite mer komplicerat än vi tänkt oss. En av kissarna hittade ett litet kryphål och smet iväg när vi skulle fånga den. Den andra gjorde sitt bästa för att skrämma iväg oss med sitt fräanse, men hade ingen lycka. In i vår improviserade kattkorg, gjord av en trädgårdskorg och lite hönsnät.
Kissarna i korgen
De följande timmarna hann vi med att handla kattmat, ringa djursjukhus och få lite råd samt klura på en bättre kattbur medan vi höll våra ögon öppna efter den lille som hann smita. Så hörde vi den, jamandes ute i skogen. Jag smög från ena hållet medan Johannes smög från andra.
Vi hittade den inkrupen i en rishög och när jag försökte nå den från ett håll smet den ut åt det andra hållet och hade nog inte räknat med att det skulle finnas en till hemsk människa som stod och väntade där… Johannes lyckades med nöd och näppe fånga in den i svansen, viket gjorde att den var ännu argare än sin kompis. När båda var fångade i korgen gav vi dem lite mat och vatten som de efter lite tvekan och fräsande åt med god aptit.
En helsvart, som visar sig vara en tjej.
Den andra har vit nos och vita tassar och är en liten kille.
Johannes läste runt lite på olika bloggar om vad andra gjort för att bli kompis med vildkatter och bl a så står det att man måste ”tvångskela” med dem för att vänja dem vid människor. Vi plockade upp dem, utrustade med handskar och handdukar, men det gick bättre än väntat. De spottar och fräser när vi tar upp dem, men så fort de är uppe i famnen är de lugna… Så lugna att vi, förutom att tvångsgosa med dem, tog bort fästingar. Riktiga värstingfästingar som jag ska skriva mer om sedan. /Maria
/Maria
/Maria
